Höstnatt. Men den är inte grym och kall ikväll. Den är inte blöt och stormande, den är lite sommar och lite höst. Den är mitt emellan två ting. Men doften slår mig igen. Utan blöt asfalt, utan något höst täcken förutom de de halvt färgade löven och de som valt att lämna träden. Men doften av en sen september är alltid densamma. Eller inbillar jag mig. Lutar huvudet mot tegelsten väggen och blåser ut röken. Röken bildar en vacker dimma över den ej så klara natthimlen. Ser på den länge innan natten slukar den. Ingen dimma varar för evigt.
Doften av höst förde mig plötsligt tillbaka till oss. Du och jag, förlorade vän. För sommaren var i olika länder för oss, men så grå ändå. Och vänskapen som for iväg hittade aldrig sin chans att lysa genom molnen.
Sitter i sängen med öppen balkongdörr. Musiken i högtalarna spelar i takt med hösten utanför. Blåsten i träden, bildäck som möter den fuktiga asfalten. På gatan utanför min balkong. Jag tycker mig höra löven falla och hur den gröna färgen på löven sakta gör plats åt hösten. Men det kan man inte höra.
Mitt hjärta brukar brista i takt med kylan och löven på marken, kylan och blåsten brukar vända omkull på både mig och livet. Den brukar.
Denna höst är säker. Jag kliver in i kylan och låter de sista varma solstrålarna påminna mig om sommarens fina dagar. Denna höst är inte gjord för brustna hjärtan eller oärlig kärlek, den är inte gjord för olycka lika lite som den är gjord för vilsna själar. Denna höst är din och min och alla tusen vackra gula lövens.
Du och jag.
