isabeldetemple

jag minns för lite för att sammanfatta. jag vill inte heller försöka komma ihåg.

men de här senaste månaderna. de har varit stora. de har varit mitt 2011.

för första gången i mitt liv drog jag mig ifrån ett evigt sjunkande skepp.

utan att titta tillbaka tog jag med mig mitt ankare för att söka efter nytt hopp.

och jag hittade det i samma stund som jag gick framåt.

mitt hopp. mina vänner. de unika. de fanatsktiska.

några nya. några gamla.

några nätter var hoppet. några dagar.

några dimmiga hemgångar och några snedsteg.

mitt 2011, jag är nöjd. med mitt liv. NU