isabeldetemple

Jag raderade just ett inlägg, ett inlägg med hela tonårens ord och meningar. Jag raderade dem alla, som tog mig en timme att sätta ihop. Jag raderade dem för att dem inte var tillräckligt bra.
Det är nog så med mycket här i livet, man raderar för att det inte duger. Man raderar verkligenheten i hopp om att en vacker lögn en dag ska bli sanning.

Att vara själv.
Ja, ibland saknar jag någon.
Som ser en, som är där.
Som finns och som värmer.
Ibland. Ibland.
Men livet är alldeles för mycket
För mycket för två.
Så någon får vänta, ett tag till.
Jag har ingen aning om vem någon är.

1000 saker som borde göras och 1000 saker som inte borde ha gjorts. Är detta det 18åriga livet, är detta att vara ungdom, att vara allt och ingenting. Att vara tusen personligheter, och ingen känns helt rätt. Att falla för fel kille och att inte falla alls.
Att lyssna och känna allt som sägs och tro på ingenting. Att tro att man vet allt och varit med om allt, att se allting enkelt och fruktansvärt komplicerat. Att vara det, svår, enkel,komplicerad och lätt. Att inte tänka men tänka ändå.
Jag vet inte. Trots allt är Isabel 18år ganska lycklig i all oreda. Snart bor jag där i stora stan, snart lämnar jag den skitiga lilla staden L för gott. Snart kan allt börja, och sluta. För tillslut hittar vi alla rätt, tillslut finner vi alla oss själva.