isabeldetemple

Blå trä bänk. Den var sliten, mitt i sommarens första mörka natt. Trodde jag iallafall. För det var mörkare än mörkaste svart, när jag sa vad huvudet skulle säga. När jag slet mig från den blåa bänken och gick tillbaka med tunga steg. Tunga och lätta steg. Ett mellan ting.

För mörkret skrämmer inte om natten och morgonen bländar ej. Med dina armar runt mig. Med mitt hjärta i din famn.