Lyssnar på halvt bortglömda melodier. Sånger jag kände med då. Då med hösten och kylan och första snön och alla ensamma stunder i det lila rummet. Alla sånger, melodier och ord. Varje sång är en människa i livet, ett nytt möte och en känsla. Och när jag lyssnar igenom allt känner jag alla känslor på samma gång. Klump i halsen, pirr i magen, blanka ögon halvt leende på läpparna. Allt var då, några finns kvar andra fick gå och gick. Vissa blev något annat och andra förblev detsamma.
Sånger om livet.
Farväl är alltid farväl. Bitter ljuvt. Det bränns lite, känns i kroppen. Men, farväl är farväl. Mellan natten och mig. Det är inte hat, bara en önskan om allt gott i livet.
En resa. Från en kall stentrappa till de bruna ögonen som funnits där sen kylan kom.
Kanske blev jag bländad av allt vitt i lägenheten vid skogen. Jag vet inte. Men när hösten kom med sina färgade löv värmde de vita väggarna inte längre. Och blåsten kändes bara inne.
De bruna ögonen kom. I november. Men det var mycket annat då som kom
på besök. Nya färger och en vilja att blanda ihop alla. Vilja ha alla färger på samma gång. Omedveten om den gråbruna färgsmeten som bildades i mig.
För du vet min älskade, du kom med hösten. Precis som de färgglada löven. Och jag har alltid älskat löven så, men vetat att vintern tar dem. Du vet jag visste inte, att de bruna ögonen alltid skulle vara mina fina färgade höst löv. Dem är grönt, blått, rött och lite gult bredvid varandra. Men ej ihop. En färg ensamma men lysande tillsammans.
I dina ögon.
