isabeldetemple

Orden. Melodierna. Betydelsen.
Känslan.
Tunga ord. Tunga klanger.
Oceaner bakom mina ögonlock.
Och allt kommer med melodierna. Och betydelsen bakom.

Egentligen är det ingenting. Ingenting.

Men jag kanske bara är en av alla dem.
Som borde öppna ögonen ibland, och sluta drömma.
Jag kanske är en av alla dem som borde lära sig att älska dagen, älska dagen som natten.

Det är skrämmande hur farlig den är. Lockande, mörk och oändlig.
Det är så lätt att hamna där igen, när ensamheten för mig dit.
Men ögonblicken blir snart tyngre och morgonen kommer tillslut.

Letade efter svar mer än kärlek. Någon slags räddare, en livlina, en enkel väg.
Jag hittade alltid så stora ord, men inga svar. Stora ord som blev svåra ord. Som blev svåra jag.
Men han stod där, det gjorde han alltid. Mitt framför min dimma jag skapat själv.
Och en dag blev han tydlig, han blev kärlek.
Han var ingen räddare, ingen enkel väg och ingen livlina. Han var min bästa vän och mitt skratt. Han bar inte på några svar eller frågor, de gjorde jag själv. Han var ingen dimma eller natt, han var ingen mystik eller någon svårspelande själ. Han var min motsats och alla mina jag. Han är han och jag är jag, och vi fann varandras hjärtan tillslut. Ibland behövs det inte mer.