Vinden börjar viska ord om hösten. Om att den tar med sig värmen snart och ger oss gulare löv och mörkare väder. Ett litet lyckorus går igenom min kropp när jag tänker på tiden som varit, allt som förra hösten gav och tog. Vintern och våren som gav mig kyla och öppnade mina ögon. Allt som denna sommar erbjudit och ändrat. Jag är lyckligare nu, eller bara mer säker. Säker på lyckan. Och inte lika rädd, för den som ger den. Jag behövde bara stå på egna ben ett tag, falla, låta natten ta mig och sedan kliva upp på morgonen.
De hade lekt klart.
Ingenting. Ingenting. Ingenting. Inga blickar som känns. Inga gömda ord och tankar. De var hela nu. Hösten var snart här igen. Men de skulle inte gå från kylan in i värmen. Aldrig natt igen. Aldrig öppen port.
Det var i väntan på ett tåg till Göteborg.
Tågperrong. Lars Winnerbäck sjunger om brustna hjärtans höst. Brukar känna med dem orden, det känns inte längre. Packad väska, vinden blåser varmt. Lämnar stan några dagar, lämnar detta. Ingen biljett, ingen plats. Men en vilja som längtar bort. Till en stad större än alla sorger och alla jag.
Det finns ingen som henne.
Jag gillar våra stunder. Du vet min vän, då när vi är som svagast och mest öppna. Dem vi delat i 12 år nu. När vi lättar våra hjärtan och tillåter våra kinder att vara blöta. När vi ligger i sängen och låter timmarna passera midnatt. Som vi alltid gör. Det är så vackert, att vi sedan barnsben delat dessa stunder. Våra djupaste hemligheter och våra svåraste ord. Våra mörkaste tider och våra lyckligaste stunder. Våra blötaste tårar och våra torraste kinder. Våra falskaste skratt och våra lyckligaste. Älskade vän, alltid vid din sida. Aldrig farväl. Jag bär ditt hjärta, jag bär det i mitt.
Kent.
Sommar. Borlänge. Juni. Vi stod där, långt bak men tillräckligt långt fram för att se människorna på scenen. Människokonturer och en rökig scen. Regnet föll under de två timmar som vi stod där förtrollade. Vi var klädda för en varm Sommarnatt. Men det gjorde ingenting. Vi höll om varandra och lät regnet blöta ner oss. Inte många ord utbyttes, några blickar möttes emellanåt. Vi lät ögonblicket ta oss. Detta var magiskt, magiska regniga sommarnatt och vi alla nynnade på vägen tillbaka. Jag ser dig, jag ser dig, jag kan se dig.
Denna kärlek.
Kategori: Allmänt
Jag har skrivit så många rader om kärlek. Men vad vet jag egentligen. Mina rader om kärlek kommer från förhållanden som störtat hårt efter att ha flygit med för oerfarna vingar. Mina rader kommer från andras spruckna och halvt trasiga hjärtan. Om alla ord bakom ryggen, alla lögner, alla snedsteg. Mina rader kommer från mig som alltid föll så lätt och aldrig tog mig up igen.
Så vad vet jag egentligen om riktigt vacker, äkta och mogen kärlek. Den kärleken som kommer när man är redo och hel, den som hjälper att flyga och inte burar in. Den som kan göra ont men som växer av det och den som är ren och sann. Den som går framåt och inte bakåt.
Farväl nattens snedsteg.
Jag förstår nu. Orden. De kloka du sa, i hopp om att jag en dag när jag vaknat till skulle förstå. Jag gjorde det inte då, förstod nog inte mycket alls. Trasiga hjärtan, farväl, nya jag, gamla jag och flyttkartonger kom i vägen. Nu lättar dimman, den var en tröst att gömma sig bakom. Fast du såg igenom, det gör man. Ser genom dimman, om man stannar tillräckligt länge och försöker. Då är den ingen vacker vit sköld längre. Bara en skitig lögn. Men jag vet nu, att natten är så vacker utan den. Man ser stjärnorna lättare då.
Lyckan kommer till den som tror på den, som är redo att ta emot den. Yrande, bubblande lycka.
Efter midnatt. Ingen sömn. Musik, alltid musik. Alltid några ord som fastnar och känns. Som spinner igång en ny text. Efter midnatt och ingen sömn, en längtan till hösten och mörkare nätter. Gulare löv och kallare väder. Jag är lycklig och sömnlös.
Du säger att du inte förstår mig och nog aldrig kommer att göra det. Fastän du redan läst mig kapitel för kapitel. En bok ingen annan någonsin öppnat.
Tack. För att du alltid håller kvar.
Du ser en del, men förstår gör nog ingen.
Kategori: Allmänt
Flickan med ord som vapen.
Kategori: Allmänt
Melissa Horn. Vi satt på asfalten i Borlänge. Asfalten som fortfarande värmde en aning, trots att solen nu hade lämnat oss för kvällen. Vi satt alla nära varandra, lutade oss lätt, kände varandra lätt och andades in festivalens bitter ljuva smak.
Vi alla lät tårarna falla längs hennes sånger. Vi alla kände något. En flicka i dreads sätter sig vid oss, flickan som ingen kände men som sa något vi visste så väl. "jag tror vi alla tänker på någon"
Det gjorde vi alla, jag tänkte på han och henne och dig och det och allting som hänt och som händer. Varje låt var någon och varje ord var något. Det var okej att ha blöta kinder.
Det var okej,
"Jag har skrivit mina regler
Ingen fick ändra på dom
Jag tog första bästa vägen ut
När någon bad mig tänka om
Det kanske kommer kännas
Det rår jag inte för"
Det är ingens fel, det är bara något som jag måste gå igenom.
Kategori: Allmänt
Bara en aning osäker på den, om den är ärlig och på riktigt.
Om den kommer rivas eller smekas.
Bara det. Fast det kanske är att vara rädd.
För den röda färgen i kärleken.
vi sjöng alla jag ser dig om och om igen, fast vi alla blivit bländade då och då.
Kategori: Allmänt
Jag är de gråa tjocka molnen, regn eller sol.
Kärleken.
Kategori: Allmänt
Tankar, tänker så tankar som är ingenting blir allting. Det är mycket såny här. Allting och ingenting och jag har på något sätt lyckats tänka sönder kärleken. Jag har tappat tron på den. Det är sorgligt och tragiskt. Men jag är ganska tragisk emellan åt. Trots att solen värmer och vattnet börjar bli varmt.
