isabeldetemple

Du vet ju inte ens vem jag är.

Men det är ju meningen.

Om man inte vet det, saknar man inte.

Inget jag någonsin skulle säga
Men jag släpper ut orden ändå
Här.
För jag tror att det är oförståeliga koder.

Allt är bra
Men jag går ändå runt I nån jävla dagdröm o
Drömmer om båda dom

Ditt bröst mot min ryggtavla. Dina armar runt mig och din haka vilar mot min hals.
Ljudet av the strokes från frukostbordet.
Det här är vi och det spelar ingen roll vad vi är. Så länge vi har varandra.

Vi sa det vi sagt tusen gånger, det vi känner och kommer känna och säga så länge jag kan tänka nu.

Stänger av öronen.
Det är mina beslut.

Det jag aldrig lär mig.
Att de bara vill ha det.
Ha något av mig. En bit av själen.
NÅGOT som de ej kan få.
Tills de får det.
Då flyr dem.

Jag vet. Jag är densamma.
Jag är ER.

Allt och sen ingenting.
Likgiltig.

Jag kan inte hata henne för jag har varit likadan.
Jag kan inte hata honom för han har varit min.

Vad var det som förde oss till den lagom stora sängen.
Till tapeten som visade en annan värld.
Var det ögonen, var det tanken eller bara för att natten blivit för kall.
Svaren vänder sig med vinden.
Och träden svajar alltid.

Ja ville vara någon annan bara.
Få det i ord från dig.
Att jag inte är en av dem. Att jag är jag.
Och därför rör du vid mig.

Det fanns en tid jag kunde vara där utan hjärta och själ.
Det kan jag inte längre.
Hans ögon ser för väl.

Det finns ingen som honom. Och det finns ingen som någonsin kommer att få mig som han.