"En del av en dog varje år när bladen föll från träden och grenarna hängde kala i blåsten och det kyliga vintriga ljuset. Men man visste att våren alltid skulle komma, liksom man visste att floden skulle flyta igen efter det att den hade frusit till. När det kalla regnet fortsatte och dödade våren var det som en ung männsika hade dött helt meningslöst.

Fastän på den tiden kom våren alltid till slut, men det var skrämmande att den nästan hade uteblivit"

"När våren kom, även om dte var den falska våren, fanns det inga problem utöver det var man skulle känna sig lyckligast. Det enda som kunde förstöra en dag var männsikor och om man kunde undvika att avtala möten hade varje dag oändliga möjligheter. Det var alltid människor som satte en gräns för lyckan, utom de ytterligt få som var lika välgörande som våren själv"

" Han begåvning var lika naturlig som färgmönstret på en fjärils vingar. En gång i tiden förstod han det lika lite som fjärilen gjorde och han visste inte när hans vingar blev skamfilade eller vanställda. Senare blev han medveten om sina skadade vingar och deras byggnad och han lärde sig att tänka och kunde inte flyga mer därför att kärleken till flykten var borta och han kunde bara komma ihåg när den hade varit lätt och lekande"