isabeldetemple

Blue

en novell

Kategori: Allmänt


15 augusti 2005

I går satt jag på balkongen där vi alltid satt och lät oss bli berusade av vinet Där vi alltid satt och lät timmarna svepa förbi, där vi satt och såg hur dag blev till natt och natt till morgon. Precis där sitter jag med mitt glas nu, men jag kunde inte låta timmarna svepa förbi. Jag kunde inte se på när dag blev till natt och natt till morgon. Och filten som du alltid gav mig värmde inte längre min frusna kropp.

Jag lät mitt huvud falla bakåt, men istället för att fångas upp av din famn slog det hårt mot betongväggen.  Och plötslig slog det mig att det inte var vinet som berusade oss alla kvällar vi satt där. Det var livet som sakta berusade oss på ett sätt som en ensamt vin glas aldrig skulle kunna göra. Inte ens två glas.

Och nu när jag sitter här och dricker samma vin i samma ensamma glas så berusas jag inte längre av livet utan av de vinet som en gång gjorde oss så levande.

Du sa att vi skulle leva förevigt men livet viskade något annat i ditt öra.

Jag saknar dig.



20 augusti 2005

Klockan är snart halv två och trots att mina ögonlock är tunga så sitter jag fortfarande uppe. Det fick mig att tänka på de gångerna vi aldrig kunde somna, minns du det? När vi drog på oss jackorna men inga skor och sakta steg ut i natten.

Gatlampornas orange gula sken och tystnaden som låg över staden var så vacker, men vackrast var du. Det var månaden då du fortfarande var så levande och ditt hår så tjockt. Dina ögon lös av lycka och din kropp var fylld av ork, ork som sakta sakta dag för dag sögs ur din kropp.

Vi gick där på dem tomma gatorna och lät natten ta våra ord. Då trodde vi att det aldrig skulle ta slut, så omedvetna om vad som skulle komma till hösten. Så omedvetna om att vintern inte längre skulle bli våran, så omedvetna om att det skulle bli min ensamma kalla mörka vinter. Utan dig.

Jag kan fortfarande minnas doften och jag anstränger mig, doften av blöt asfalt en sen sommarkväll. Doften som jag i vanliga fall avskydde men nu när det är det är den enda doften jag fortfarande kan känna utan dig så kan jag inte avsky den, inte ens det minsta.

Den fria känslan av att gå på den blöta asfalten utan skor och låta fötterna bli kalla, den känslan finns inte mer. Ibland kan jag få för mig att låt mina fötter kylas ner av asfalten men tanken av att det bara är mina fötter som fortfarande kan bli varma efter skrämmer mig, och river upp gamla sår. Gamla djupa sår som då blir ännu djupare.

Ingenting är sig likt längre, ingenting. Inte ens jag själv. Allt grått och ont som dy förgyllde är nu gråare än någonsin och nu när jag går på den blöta asfalten längs de tomma gatorna så lyser inte lamporna längre. Några blinkar till ibland men ingen riktigt lyser som du gjorde.

Jag saknar dig.



21 september 2005

Nu har löven börjat falla. Hösten är här.  Varje gul brunt löv som sakta når marken får mig att tänka på dig, jag minns hur vackert du tyckte att det var. Och du hade rätt, det är vackert. Men nu kan kan jag inte njuta av den korta vackra stunden då några få löv fortfarande hänger kvar på en ödslig gren. Nu kan jag bara skrämmas av hur tomma och nakna grenarna snart kommer att vara.

Minns du den dagen då vi stod på balkongen och betraktade de nakna träden, hösten hade låtit alla löv falla av och nu låg dem där på marken. Blöta och kalla. Jag tog tag i din hand och den kändes precis som löven på marken. Blöt och kall.

” du kommer att lämna mig precis som löven på träden”

 

Du såg på mig länge och jag visste att orden som skulle komma ur din mun skulle göra ont.

”ja, men jag kommer inte tillbaka till våren. Inte ens till sommaren”

Det gjorde ont, riktigt ont.



21 september 2005

Natt. Kan inte sova. Saknar dig.



20 december 2005

Nu är löven täckta av ett tunt vitt snötäcke, och trots att allt är grått och mulet ute så är snön ändå renare och vitare än någonsin och för första gången på månader log jag. Det var inget falskt och tillgjort leende som alltid annars utan denna gång log jag verkligen med munnen och själen.

Jag sprang ut i den vita rena snön och andades in den friska luften, den här känslan hade jag helt glömt bort. Känslan av att leva. Känslan av att vara jag.  En kall vindpust smekte mina ben, jag kollade ner och insåg då att mina ben var nakna. Det enda som prydde min kropp ute i snön var mitt tunna vita nattlinne. Jag frös inte egentligen, faktiskt inte alls. Det brann inom mig och leendet ville inte lämna mina läppar, jag hoppades att det skulle sitta kvar för alltid.

 

Folk omkring mig började kolla på mig, stirra  fult och jag tror deras tungor sa något elakt.  Egentligen rörde de mig inte, för de visste inte hur det kändes just nu. De visste inte hur länge jag saknat denna känsla, sånt kan man inte veta om man låter de elaka tungorna prata och dem onda ögonen stirra.

När jag sakta gick upp för de kalla stentrapporna kände jag plötsligt känslan av bara fötter mot en kall yta, precis som sommarnätterna när mina bara fötter gick på den blöta asfalten. Då stack det till inom mig och saknaden kom tillbaka, leendet lämnade mina läppar och plötsligt kändes allt som vanligt igen.

Jag saknar dig



2 januari 2006

Ett nytt år helt utan spår av dig, inga nya minnen som skapas detta år. Inget. Bara ett helt tomt år med bara mig och saknaden av dig.

Jag firade inte nyår, jag var på en fest med gamla vänner. Fast jag firade inte, de trodde det men det gjorde jag inte. Fast jag log, hela kvällen.  Jag vet faktiskt inte om det var ett lyckligt leende eller om jag bara log för att de andra människorna i den trånga lägenheten inte skulle se mig. Om jag log stack jag inte ut, då var jag precis som alla andra. Förväntansfulla på det nya året, berusade och lyckliga. Precis som det skulle vara på nyår, precis som jag skulle firat om du var här. Men istället står jag här, ensam men ändå omringad av för mycket folk för den lilla lägenheten. Men jag log, hela kvällen.



17 maj 2006

Det gör ont att behöva skriva detta brev, lika ont som det skulle göra att inte göra det. Det här är det sista brevet jag skriver till dig, de sista sorgsna meningarna och de sista ensamma orden som jag skriver ner på papper.

Idag ska jag göra något jag inte gjort sedan du gick bort, innan sjukdomen tog din livfulla kropp. Idag ska jag packa mina väskor och åka bort, lång bort. Jag ska åka till staden vi alltid pratade om när vi drack vin på den lilla balkongen. Staden vi skulle besöka så fort du blev frisk och levande igen, tills dina ben skulle orka bära dig längs de vackra gatorna. Jag ska åka till Paris, vackra Paris. Där ska jag göra allt jag slutat göra, allt jag glömt bort, allt jag inte klarat av och allt jag drömt om när jag fortfarande trodde på mina drömmar.

För några månader sedan skulle jag aldrig klarat av att ta detta beslut eller att ens tänka eller skriva detta. Men det är annorlunda nu, helt annorlunda. Då ville jag inte leva, ville inte försöka och det enda som rörde sig i mitt huvud var om jag skulle klara av den ensamma mörka natten och dagarna efter det. Nu vill jag leva igen, jag vill försöka och allt som jag vill ska röra sig i mitt huvud är att jag ska klara detta. För det ska jag.

Jag kanske inte kommer  tänka på dig varje dag, sakna dig och gråta nig till sömns och det är okej, det betyder inte att jag inte fortfarande önskar att du vore här. Det betyder att jag insett att du inte finns längre och att drömmen om att får träffa dig igen aldrig blir verklig.

Jag vet inte vad Paris har att erbjuda mig och egentligen spelar det ingen roll, jag har redan vunnit på ett sätt bara med tanken av att lämna denna lägenhet. Jag förväntar mig inte att Paris ska ge mig en ny kärlek och ett nytt liv, allt jag vill är att få se staden vi alltid drömt om på den lilla balkongen.

Och kanske hittar jag någon en vacker dag, kanske finns det någon mer där ute som kan älska mig precis som du gjorde och kanske få en plats i mitt hjärta men inte ta din plats. Aldrig. Jag kommer inte försöka att ersätta dig mitt hjärta, jag ska bara försöka vara lycklig.

Min älskade, tro inte att jag glömmer dig nu för det vore omöjligt.

Varje höst när löven lagt sig på marken och lämnat träden nakna ska jag fälla en tår för dig och sakna dig som bara jag kan. Jag ska glädjas åt varje minut jag fått vara nära dig och minnas hur lycklig du gjorde mig en gång. Och när den lena vita snön lagt sig över de blöta kalla löven ska jag  önska att du stod bredvid mig och höll min hand. Men inte din kalla blöta hand utan den varma lena handen som fanns innan sjukdomen kom.

Jag älskar dig.

 

 

 

Hon torkar bort den sista salta tåren och reser sig upp, andas in och ler. På riktigt. Hon ser sig runt i lägenheten som nu är tom och kall, som nu inte längre är hennes. Sakta börjar hon plocka ihop de sista väskorna och lägger brevet i lådan. Lådan där alla 100 brev låg, alla 100 brev till honom som aldrig blev lästa. Hon lämnar lägenheten men låter lådan stå kvar i den kalla ensamma lägenheten.

Lådan skulle få stå där tills den blev flyttad eller kanske slängd, hon behövde den lika lite som hon behövde någon av de 100 breven. De minnen som de två älskade en gång skapat skulle för alltid leva kvar inom henne utan den fyllda lådan.

 

Hon öppnar portdörren och lämnar byggnaden. En sista blick mot den lilla balkongen fick henne att le, sedan skyndar hon sig iväg för att aldrig återvända till sorgen.


Kommentarer

  • ssaaraaa säger:

    jag gråter isabel så jävla fint.. herregud skulle du skriva en bok jag skulle defenetivt läsa den på en gång ! du är grym bruden fortsätt så här <3

    2011-06-07 | 19:28:34
    Bloggadress: http://ssarahsliv.blogg.se/

Kommentera inlägget här: