så underligt hur man kan känna ett sådant enormt lyckorus i kroppen av inget annat än en kväll.

och hela tiden vill man återskapa det ruset, det kvällsruset.

folk kallar en för dum och alltför ung, men det är så vi lever.

vi unga med en pensel, en fjäder bakom örat, en gitarr runt kroppen och en alltför stor kamera i handen.

vi är skapare. vi lever för ruset i kroppen, på dansgolvet, av musikens sätt att förtrolla alla och vinets påverkan. 
man älskar dem vänner man har men är städigt på jakt efter nya människor.

nya insperationer, nya sätt att dansa och tappa kontrollen.

man letar efter nya själar som liksom dem gamla får en att känna ruset, lyckoruset hela tiden.

varje dag, varje minut. och man älskar dem för det, liksom man älskar kvällen och musiken.