isabeldetemple

Jag förstår nu. Orden. De kloka du sa, i hopp om att jag en dag när jag vaknat till skulle förstå. Jag gjorde det inte då, förstod nog inte mycket alls. Trasiga hjärtan, farväl, nya jag, gamla jag och flyttkartonger kom i vägen. Nu lättar dimman, den var en tröst att gömma sig bakom. Fast du såg igenom, det gör man. Ser genom dimman, om man stannar tillräckligt länge och försöker. Då är den ingen vacker vit sköld längre. Bara en skitig lögn. Men jag vet nu, att natten är så vacker utan den. Man ser stjärnorna lättare då.