på ett papper med rester av en julsång, skrivet på ett papper som befann sig alldeles för långt bort.
Kategori: Allmänt
Solen kysste mina kinder och vinden rev tag i mitt hår, mina öron hörde den stora vägen. Där bilarna åkte förbi, bort eller hit.
Ja nu var den vita snön smutsig och bjöd inte längre in mig som den gjorde, tidigare år. Nej jag kanske aldrig kom hit, jag kanske lämnade de delarna vid cafèt där vi alltid satt.
Nu saknar jag känsla av mig som aldrig förr. Och jag kan skriva eviga långa texter om att de som delar samma blod, de som delat samma hem och födelsedagar. Jag kan skriva om att de inte längre ser eller förstår, för de vill inte. Men vi förlorade oss alla, när huset blev mer och mer tomt. Ja vi förlorade våra ögon och våran syn.
Och vi har nog alla gett upp, vi har nog alla börjat leta efter egna hem, som en dag fyller det som aldrig fylldes av oss.
