Det är svårt att lära sig att älska sömnen när man alltför länge älskat natten och dess innebörd.
Höstnatt. Men den är inte grym och kall ikväll. Den är inte blöt och stormande, den är lite sommar och lite höst. Den är mitt emellan två ting. Men doften slår mig igen. Utan blöt asfalt, utan något höst täcken förutom de de halvt färgade löven och de som valt att lämna träden. Men doften av en sen september är alltid densamma. Eller inbillar jag mig.
Lutar huvudet mot tegelsten väggen och blåser ut röken. Röken bildar en vacker dimma över den ej så klara natthimlen. Ser på den länge innan natten slukar den. Ingen dimma varar för evigt.
